Depp...

I kväll har varit en sån där jobbig kväll. Ibland blir det bara så tydligt. Det är som att jag lever i en bubbla och låter dagarna gå. Rätt som det är spricker den bubblan  och då kommer jag på att jag faktiskt aldrig mer får träffa min pappa som alltid har funnits där för mig.

Fast det nu har gått mer än ett år så är saknaden enorm. Ofta kommer jag på mig själv med att sitta och tänka på hur hans röst lät. Sista gångerna så har jag inte kunnat "höra" den lika tydligt som förut och då smyger sig ångesten på. Jag måste komma ihåg.

Jag vet att han skulle vara stolt över mig. Att han var stolt över våra fina barn det vet jag. Men jag hade gärna velat visa honom att det går så bra i skolan som det gör och att jag ändrade inriktning och tog tag i min framtid. Vi pratade mycket om det och på något sätt så är det fortfarande viktigt att se till att pappa inte behöver oroa sig för mig eller min familj. Jag vill att han ska känna ett lugn. 

Tankar och känslor som inte går att förtränga just idag.

Älskar och saknar dig pappa.