Igår var T och jag på kyrkogården. I fredags var det en månad sen pappa dog. Tiden har stått still i min "bubbla" samtidigt som det känns som att vi "hoppade över" Januari i år.
Jag älskar den här kyrkan. Den är så fin. Liten och personlig, likaså kyrkogården. Och nu har den fått en helt annan betydelse för mig...
Pappas blommor ligger kvar än. Många ljus brinner.
Jag önskar att du kunde se detta pappa. Det kanske du kan...
T var som sagt med. Hon tar det bra. Jag grät och hon gick runt och tittade på blommor, ljuslyktor och olika stenar. Emellanåt kom hon och kollade läget med mig och gav mig en kram.
Det känns bra att det här blir en naturlig plats för henne att vara på. Jag vet inte hur jag ska förklara, det känns bra bara.
Det blir inte så stort för henne, inte så tungt. Vi hälsar på morfar på en annan plats bara.
T ritade ett hjärta som vi la i plast till morfar. Han är inte där än men det känns ändå bra att hålla efter hans viloplats och visa att vi älskar, saknar och bryr oss på alla sätt vi kan.
Den här tuffingen var inte så tuff på em/ kvällen idag. Han har antingen fått ögoninflammation eller något skräp i ögat...jobbigt för vår fina fina pojke.
1 kommentar:
Fina bilder du tar Sara!! Fint skriver du om din far !! Vilken fin kyrka ! Verkar va belägen på en kulle !! Tråkigt att Elis är sjuk ! Hoppas att det går fort över ! Krama fr Farmor !! Känns som evigheter sedan jag var hos er!! hoppas att vi snart får till ett datum !!
Skicka en kommentar