Jag ligger här i vår stora säng med båda barnen på varsin sida. Simon jobbar natt. Det är lite trist att han inte är hemma. Fjantigt kanske, vi träffas ju varje dag skulle nog en del tycka....Jag tycker att det är ett bra tecken.
Fördriver kvällen med att titta på en film. Lite halvtrist så där. Rätt som det är säger Tuva "mamma". Jag tittar på henne men hon sover fortfarande. Gissa om det värmde. Min lilla tjej drömmer om sin mamma, om mig. Då slog det mig....jag är allt för Tuva, jag och Simon är hennes allt, hennes trygghet. Precis som både Tuva och Elis är allt för mig, för oss. Mina barn. Det låter väldigt ego att skriva det här men så ser sanningen ut.
Vad viktigt det är att man är en bra förebild.
Jag önskar att jag kunde tänka lika "förnuftigt" mitt uppe i djungeln av trots och humörsvängningar som försigår i vardagen. Och jag önskar att jag kunde ta åt mig av det andra säger "man är inte mer än människa".
Jag vill vara den bästa mamman för mina barn. Och i samma sekund som jag skriver den meningen så inser jag att jag är den bästa mamman åt MINA BARN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar